onsdag, december 06, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 6

there must be more  to life 

Jag försöker minnas hur man klädde sig på 90-talet. Under en period hade jag bara vinrött och senapsgult, men jag hade aldrig någon av de där "indianmönstrade" kjolarna eller långa halsbanden med träelefanter. Jag hade ett med en stor sten. Ett tag var det blommiga t-shirts och så var det de där klänningarna med tunna axelband, som man skulle ha en t-shirt under. Ett par vintrar hade jag en svart kappa som kallades "swagger" som jag köpt på Knalleland i Borås. Till den hade jag ett par plastaktiga kängor som ville likna Dr Martens och en sådan där svart pirathatt med en blomma mitt på.  Jag har aldrig varit så nöjd med mina vinterkläder som de åren. 

På gymnasiet gällde det att vara alternativ, även om jag inte kan minnas att jag eller mina vänner använde det ordet. Det viktigaste var att inte ha Henry Lloyd kläder, vilket var väldigt inne då bland den som ville höra till den normativa stereotypen.
   Min pappa inte särskilt alternativ, tvärtom var han väldigt fast i väl inkörda hjulspår, tyckte jag. Men han var snäll och körde mig till busshållplatsen varje morgon, trots att han inte var särskilt förtjust i hur jag såg ut. En morgon hade han i alla fall fått nog.
   "Ska du gå klädd så där så kör jag dig inte!"
Nu hade jag inte klätt mig ännu, det var tidigt på morgonen och fortfarande kallt i huset. Jag gick runt i min farfars gamla flanellpyjamas, en rutig morgonrock och över det hade jag en vit stickad tröja med en stor tefläck på framsidan och inte en tanke på att visa mig för folk på det sättet. Men efter vad min pappa hade sett på mig tidigare tyckte han att det lika sannolikt som något annat.

För övrigt är detta att vara alternativ också en stereotyp, även om jag inte gärna ville se det så när det begav sig.

Brittpop var ett annat fenomen i början eller mitten av 90-talet. Oasis var väl det största av banden, Pulp var ett, men i den mån jag lyssnade på brittpop var det Blur.


Inga kommentarer: