Inför nyårsdagen

Nyår. Årets viktigaste högtid.
Allt det gamla, allt det gångna, allt det misslyckade, besudlade och halvdana sprängs i bitar klockan tolv på nyårsnatten och faller som små partiklar av aska till marken, medan hoppets rislampor stiger högre och högre mot himlen.
Nyårsafton kräver sprängämnen.

Nyårsdagen är de rena vita ytornas dag, möjligheternas dag.
Dagen då det är tid att dikta om obeträdd snö och oskrivna anteckningsböcker. Nyårsdagen är det tid att vandra i folktomma städer, på vitfrostig gatsten med kylan bitande i kinderna, tid att vandra längst ett vatten som är på väg någonstans; en flod eller en å.
Nyårsdagen kräver ett vattendrag.
Där ska finnas en tystnad i luften, en väntan på ett sus av vingar som ger sig av och på marken ser man springande fotavtryck som plötsligt upphör.

Platsen är bestämd för årets nyårsfirande. Hur de har det med sprängämnen där vet jag inte, eller med kyla och tystnaden.
Men där finns ett vatten.