fredag, december 08, 2017

Nostalgikalendern - Lucka 8

you make everything beautiful

90-talet var grungens tid. Åtminstone några år där i mitten. Grunge var en musikstil men också ett mode. Det var ett ganska skitigt mode med urtvättade t-shirts och dito jeans, flanellskjortor och flottigt hår. 
Jag var grunge 1993. Som av en händelse.
Jag hade ett långt trassligt hår som behövde flätas i två flätor varje kväll för att det över huvud taget skulle kunna redas ut på morgonen.
Inte för att det behövde redas så mycket nu när det var grunge-tider.
Inte behövde det tvättas särskilt ofta heller. En gång skröt jag för en kamrat att jag inte hade tvättat håret på en hel vecka.
”Coolt!” sa hon.
Det är möjligt att hon var ironisk. 90-talet var ju även ironins årtionde.

Ingenting skulle tas, eller göras, på allvar på 90-talet utan med en ironisk distans. Har jag läst efteråt.
Jag kan inte minnas att vi, jag och mina vänner, inte tog oss själva och det vi gjorde på allvar. Faktum är att jag nog aldrig tagit mig själv på så stort allvar som på 90-talet. Att ta sig själv på för stort allvar har aldrig fört något gått med sig. Numera är självironi en egenskap som jag anser är bland de viktigaste hos en människa.

Att mitt hår var grunge under grungen var inget som jag menade något större allvar med, dock. Det var likadant innan grungen och efter. Som av en händelse var det plötsligt i fas med modet. Att mitt hår var grunge under grungen berodde på en villfarelse att långt hår var den enda frisyr som passade mig. Att jag tvättade det så lite som möjligt berodde på en panisk rädsla för att ”slita” för mycket på håret.
90-talet var även de felaktiga tankemönstrens tid.

I slutet av 90-talet klippte jag av mig håret och lever sedan dess i villfarelsen och det möjligen felaktiga tankemönstret att jag bara passar i kort, relativt rent hår.

Jag är inte riktigt säker på att Atomic Swing var grunge men de får ända illustrerar det här inlägget med Stone me into the groove från 1993


Inga kommentarer: