Frukost med Gösta Ekman

När väckarklockan ringer denna den näst sista morgonen på året är jag just i färd med att äta frukost med Gösta Ekman i kafeterian på ett badhus. Han är klädd i brun kostym i noppigt material, jag i något diffust mysdressaktigt i grått och rött. Vi känner oss båda som på rymmen och är lite fnissiga över detta.
- Man har ju ingen aning om hur det gått i valet när man lever så här. säger Gösta och lutar sig förtroligt mot mig.

Så får han plötsligt bråttom. Plötsligt är han på väg ut ur kafeterian.
- Skynda dig! ropar han åt mig och jag reser mig med en halväten smörgås i handen för att springa efter.
Men han har redan sprungit i från mig. Där i kafeterians dörr gick hans väg åt ett annat håll än min. Jag ser honom inte längre. Jag ligger i en hotellsäng  i en mellanstor svensk stad där jag ska fira nyår. Jag är utan smörgås och utan Gösta.
  Vart skulle han?
  Varför hade han så bråttom? Han är ju död och borde därmed ha all tid i världen.
  Eller?